Tänder cigaretterna med en neonrosa tändare numera, sätter eld på allt som ber det. Jag frågar aldrig två gånger. Tar sanning för lögn och lögn för sanning. Verkställer. Drömmer samma drömmar om och om igen, plockar isär dem varje morning fastän jag vet vart det leder, sotiga skärvor som låter som spädbarn över hela jävla golvet. En del av oss lär sig aldrig att inte längta. Navelsträngen som flimrar i regnbågens alla färger och tillbaks till blågrått. Och sedan att förflytta sig från sängen till dörren. Att resa sig. Hur jag hellre sjunker tillbaka ner i mardrömmen. Där kniven friar mig, där du inte längre behöver vara rädd, för den här gången är det du som skadar mig. Inget straff tillfaller bödeln. I varenda saga är han klädd i sammetssvart och blir smekt av både himmel och feber. Vi tillfredsställer barnen och stänger dörren. Redigerar inte en enda jävla tanke.

En rännil av mörkblått glitter letar sig från min tinning ner till mitt nyckelben, fortsätter ner mot naveln där jag sitter, en av de fyra runt köksbordet. Jag har vetat längre exakt hur skör tråden faktiskt är, och när ni så förfasas och gråter, skriker när den går av så kan jag inte låta bli att flina. Naturens lagar är hånfullt skrattretande, jag kliver över lik med en nyckel av guld hårt knuten i högra handen. Men sagorna har aldrig varit låsta, aldrig varit gömda, vi har aldrig behövt leta. Hör du det, vi hade inte behövt göra snitt efter snitt i våra handflator, älskling. Vilken färg blodet än tar när vi öppnar våra vener spelar ingen roll. Änglarna kommer att skynda sig fram, kasta sig på knä och föra din handled till munnen i varje fall. Vi kommer blekna, sjunka ner till marken samtidigt, vrida oss på rygg och känna hur stjärnhimlen återvänder in i våra ögonhålor. Silverljus mellan svarta träd, tyll eller nakenhet, jorden fryser och skälver, spricker till små små bitar av kattguld. Sanningen var aldrig så tänjbar som vi ville att den skulle vara. Den var så mycket mer.

Sitter på samma trottoarkant nu, tummar samma fotografier. Jag känner pulsen slå och är vettskrämd. Det är en helt vanlig måndag. Dagarna flyter ihop med vårat sätt att gripa efter dem, försvinner in i vimlet med ett hånfullt flin och suddar ut alla minnen om datum i mitt huvud. Har inte haft någon klocka på mig på över två år, sista gången som jag tog på mig den så fick den tänder och grävde sig fast i huden. Märkena är fortfarande kvar. Blåmärken som bultar. Vad har förändrats egentligen? Jag är kvar på samma ställe, jag är fullt medveten om var jag är men jag vet inte vars det är. Vet inte vars det ligger, vet inte på vilken karta, vems ärrvävnad. Stearinet smälter och flyter över kanterna på ljuset, rinner ner och flyter över fönsterkarmen, ner längs husväggen. Blödande suckar och viskningar. I gryningsljuset något slags fruset sockerfall. Jesus sa aldrig att vi inte kunde spränga hans kors. De blödande X:en på min rygg syns knappt nästa morgon, du kan inte se dem överhuvudtaget. Jag har blivit bra på att le, verka kontaktbar, har inte nån tid att passa på flera veckor. Flera veckor kvar innan de ska fundera över vad de ska göra med mig igen. Hur de ska hjälpa mig, tillgodose. Få sina löner. Jag ska hjälpa dem, för jag har tröttnat. Jag ska visa henne mitt slagfält, bjuda in henne i min krutdimma. Sedan släppa hennes hand och se hur hon hittar ut igen. Sitta i skyttegraven och titta på när hon stapplar runt. De ska själva få hitta ut ur labyrinten som jag bara kan radera om jag så vill. Inga förklaringar kommer att behövas, hon kommer att se mina smutsiga knän och händer. Mina trasiga klänningsfållar, mina blödande skavsår. Hon ska uppmuntra mig att trä på mig vingarna igen.

Hur många riktningar jag än kör i så hittar jag varken ut eller hem. Det är gaspedalen som gäller och suffer now or suffer then. Skammen och paniken ska du få ta av min hals när jag böjer huvudet nästa gång. Det börjar bli tungt. Bränner mot mitt bröst, in genom tröjtyget, torterar min hud. Jag orkar inte svara på brev, orkar inte vinka hejdå, orkar inte titta dig i ögonen. Du är så vacker. So what’s the point? Jag har inte blivit en sparv än. Men jag behöver sträcka på mina sönderslitna vingar. Burens galler skaver något fruktansvärt. Kamerablixtarna börjar göra mig galen. Ljuset gör mig förvirrad.

Jag bad dig aldrig att stanna hos mig, men du är kvar. Jag älskar dig. Jag älskar dig så mycket att du tillåts hålla i min kniv. Du svalkar mina såriga, svidande nagelband. Sötvatten. Din röst är heroin till för mina hungriga öron. Lugnet du blåser längs min kallsvettiga nacke går inte att jämföra med något annat. Dina handleder pryds ännu av mina pärlor. Jag ser dig dra upp persienn efter persienn och du vet hur det skrämmer mig, jag kryper ihop i din garderob för att få vila. Flackar med blicken, insektslik, väntar på att dina händer ska ta tag i mig igen och framkalla mig i färg.

and then she begs and she says "pretty please."

Jag blir osäker när jag ser pennan röra sig över papperet. Blankvita ark inger mig en sådan ångest att jag inte vågar röra dem. Orden flödar som blod men fryser till is innan de hunnit nå kulmen av sin orgasm. Jag börjar tro att jag tynar bort, och jag börjar tro att jag till och med vet att morgondagen är en förrädare. Allt som är blodkärl måste förstöras. Destilleras. Bli till kristallklart vatten för mig att se igenom. Drogintaget är inte så stort som det skulle behöva vara. "Det är väl så att du behöver något mer? För det hjälper inte alls så mycket som du önskar." No shit. Nu när du tagit mina rakblad och även kommer att ta bort rakhyvlarna från mitt badrum så sitter jag på min säng hela nätterna och bränner mig med stearin. Jag kan inte sova. Himlen är krävande och kvävande när den slocknar och när den tänds. Jag sitter och tittar på tv med dig och plötsligt slår magen runt av dödsångest så brutalt att jag måste resa mig upp och gå. Vet aldrig vart jag ska gå, som vanligt så finns det ingenstans att ta vägen när väggarna börjar viska. Sätter mig till slut nånstans och börjar skaka. Det krälar i hela mig och din oroliga röst gör bara att krypen krälar ännu mer under huden. Jag kräks och efter det så vill jag dö. Sedan klingar det av. Det bara försvinner. Eller nej, det försvinner inte. Det liksom tonas bort. Som en drog som avtar långsamt. Vem ska jag gå till när dagarna fortfarande förvandlas till en mardröm ibland? Vem ska binda fast mig, vem ska släta över, vem ska älska, hata, bli rädd, göra te? Det måste finnas någon slags rutin i rutinets motsats. April kantades av kyla, glas och dimma varvat med en hel del pärlor av varmt neon runt mina sargade handleder. Akuta samtal mitt i natten, överslätande skratt och öppna fönster. Snö som faller in på golvet. Gatulampan som blöder i gult över köksgolvet halv fyra på söndagsnatten.

Poesin stannar upp och tittar på mig. Jag varken förklarar eller stirrar tillbaks, bara vänder mig bort. Hur kan det finnas svek i sådant som jag inte ens väljer själv?
Jag vet att jag borde ursäkta mig och inte gråta rakt ut. Att jag borde skrika in i kudden, gråta mot någons axel, inte mitt på gatan. Men hur ska jag kunna hitta det som håller på att raderas om jag ger min sorg morfin hela tiden? Jag kommer aldrig att få veta hur stor del av mig som håller på att ruttna om jag inte får skaka tills jag somnar. Det är ingenting vackert med det, det handlar bara om överlevnad. Att inte bli en zombie. Vill ju bevisa att jag bemästrar det obscena, att jag har kontroll över födsel och dödslängtan, att jag ser bra ut när jag krampar, strålkastare, att jag knullar med embryot och lämnar det att förblöda i gryningen. Som att det skulle ligga något pretto och vackert i det. Filmstjärna från 40-talet liksom. Det gör det inte. Det är inte konst. Det är bara instinkt och blod. Urin och svett. Hjärtkramp. Du kommer att få se. Du kommer att känna det. Du med. Stunden då du tappar kameran och inser du med.
Jag är så trött. Vi bygger fler sagor imorgon. Pulvriserar dem och injicerar. Du kan inte lämna mig när det är det som jag önskar mest. Like it or not, din handled sitter fast i andra änden av kedjan. Du kan lika bra ta min hand.

there is this thing thats like touching except you don't touch.

ibland roas jag av hur lite vi egentligen vet om varandra. ibland får minnena det att klia under huden något så jävulskt att jag måste rulla mig i skiten för att bli lugn. vi byggde gravar i regnet om sommaren, vi dansade, vi drack saft, vi plundrade, vi ljög, vi skrattade, vi grät, vi levde och vi sprang. och ibland spydde vi på asfalten för att vi ätit för mycket krusbär. hur som helst så älskade jag dig mer än jag älskade någon annan. så är det fortfarande. jag önskar bara att jag fick ha dig närmre mig, att skrika ditt namn så högt jag kan hjälper inte ett jävla skit.
vet inte om poesin får nån chans att utvecklas och leva i detta kaos. klarar mig inte utan den. vet att jag blir mer och mer människa ju mer de förgör och förtär mig. mina skulderblad är tydligare nu än de var för några månader sen.
jag kanske dör, jag kanske dör nu. det är bara du som inte kommer att få veta. aldrig någonsin.
tror att poesin fortfarande är i kuvös, och jag får inte stanna och finnas vid dess sida. dom sliter i mina armar och ben, mitt hår, mitt blod. det är en svart karusell och om jag inte minns fel så var det jag som tog din hand och släpade med dig dit.
men det finns platser som inte ens du får besöka. de utsöndrar gift, platser där självaste marken svettas heroin. prinsessor i läder och blod sitter i träden och iakttar dig, spottar, skrattar, slår, älskar med sina tiaror.
dansar en dans du aldrig kommer att bemästra, bär en svaghet du aldrig kommer att orka se. röda pärlor, svarta karuseller, uttrycket i hennes ansikte när hon blir kidnappad av sorg. skisser av flykt och streckkoder pryder stadens gator, ingen plockar upp dem, ingen ser, alla springer, alla dör. sedan reser de sig. det är första gången de gör det.
blir serverad en skål med 1993, min barndoms uppskrapade händer och knän blöder i rosa. glitter regnar i mitt hår när spiklådan välts ut, stenen som kastas mot mitt huvud är en ros, jag såg så mycket mer i horisonten då än jag gör nu. skriken och kaoset gjorde mig till flickan bakom luggen, jag blödde näsblod varje dag och kräktes utan att tänka mig för närhelst ångesten kom för nära mitt hjärta. de döpte mig till sensitiv och höll undan mitt hår när jag krampade, torkade upp mitt blod, höll fast mig när jag slog, stannade vid min sida tills jag somnat. de funderade på vad de skulle göra med mig, jag hörde dem prata varje kväll. jag minns att du fick hålla mig så hårt en gång när jag ville fly att jag fick blåmärken på överarmarna från dina händer.
jag har växt, antar jag. är nästan vuxen nu. tillåter inte min puls att göra som den vill, hejdar dess flöde, stjäl dess namn, skrattar åt vildhästen i bröstet. tänker att mitt eget blod kommer att svika mig en dag. det roar mig, det gör mig lamslagen. jag förgås i röken från cigaretterna vi konsumerar, jag jagar de röda skuggorna längs asfalten. slickar i mig mina tårar som ett utsvultet barn när jag sover.

och du har mig fortfarande. du har mig allt jämt.

man kan ju inte rymma hemifrån utan att gunga på frusna gungor med dig.

vi slåss sida vid sida, båda har ögonbindlar. jag hör bara ljudet av ditt svärd när det susar genom luften.

för övrigt så är det skillnad på MÄN och MÄN, syster. skåda skönheten som illustrerar detta inlägg, jag ska se honom live i sommar. det ska inte du. rawr.

In chains.

"Dags att skynda hemåt nu, försent att skynda hemåt nu, för grindarna stängs. I djupet av ditt hjärta vet du att jägarna och hundarna har hunnit ikapp. Du vänder dig om och du är fångad. På avstånd hör du hundarna skälla. När det blev din tur var du ensam. Du vände dig om, och du var ensam."

Det har slutat att regna. Det växer spindelnät längs mina underarmar, skoldagar går förbi, slipade naglar gräver i min navelsträng, och jag har gjort kaoset till min älskare för att undvika undergången. Det är ytligt och det vet både du och jag. Estetikens princip ser till att allting förblir korrumperat, och vackert. Allt bläck har runnit ur skolböckerna, det är bara tomma sidor, blank idioti. Morgnarna är inte längre våldsamma, de greppar inte längre runt min hals, de slår mig inte längre i magen. De har blivit tysta. Det skrämmer mig.
Jag vågar inte titta på rådjuret för länge för jag vet att det kommer att bli skjutet. Det är som det alltid har varit. Min obestämda rädsla VS slumpen. Och slumpen ger aldrig rädslan en chans att lugna sig. Och om Slumpen är Guds smeknamn, så bibehåller jag samma åsikt som jag alltid haft. Gud är en sadist i vackra kläder och med guld i sitt hår. Han är lättnad, kallblodig rädsla och bödel. Han ler och han pratar och han bereder en väg för alla barn och alla svaga, med en lie under jackan. Han har skapat ditt liv så att han en gång ska kunna rycka din navelsträng från jorden. Varför, det vete fan.
Människan är en så förvirrad och rädd varelse. Hon är så rädd att hon i ena sekunden skrattar och ler med sina vänner för att i nästa gråta tills hon somnar inne på badrumsgolvet. Och vem är jag att klandra? Man får ju inte ens en chans att hämta sig innan navelsträngen klipps av, innan du skärs av från det gudomliga, det tysta mjuka varma mörkret, och slungas in i en kropp. En kropp som är fånigt bräcklig, dessutom. Varför gav du oss inte hud av stål?
Vill du att vi ska gräva i våran hud, banka huvuden mot väggar, skära upp vener med rakblad, var det därför? Ville du se oss kräla i vår egen förtvivlan, be till något som aldrig svarade? Skapade du oss med hud och kött och blod och hår för att vi inte skulle missa en endaste sekund av våran söndervittring? Jag menar, kom igen. Någon tanke måste du ju ha haft.

Det är nytt år. Fortfarande. Tiden går långsamt. Jag har vant mig vid dess grepp runt min handled. Jag välkomnar den, gör den till min. Vill undvika undergången. Gör våldtäkten till en fiktiv kärleksakt i en annan värld. Väggarna här är gjorda av hud. Blodet försvinner inte bara för att du tvättar dina kläder, tar ett nytt ark papper, sover igenom övergreppen du gör mot dig själv. Det letar sig fram, hittar dig vid kulmen av ett skratt, ställer sig som en polaroid framför dig och flinar. Vita väggar, ljusblå golv, blodfläckar, glassplitter. Halvtrasiga koppar och tallrikar. Insekter som kryper i hörnen. Kackerlackorna till de döda fostren, de döda fostren till drömmar. Men det finns inte en människa i sikte. De har redan fötts. Det är bara du kvar.

Och du är ensam. Du är så mycket ensam att det inte går att bli mer ensam.

Det är svårt att förklara hur det känns, det är svårt att förstå hur du verkligen inte ser eller känner det. Insekterna, maskarna under min hud, hur de krälar. Det kliar och det bränner. Du förstår inte och jag förstår inte att du inte förstår. Möten och tider hakar fast sig i varandra i mitt huvud och allting som jag pluggat in till ett prov försvinner för att ge plats åt det där rummet. Ändå finns jag oftast inte ens där, jag är bara en andedräkt i det rummet. Något som gnistrar till i frosten över fönsterglaset. En glasskärva en meter ifrån, en glasskärva i foten, i munnen, whatever. Whatever.
Jag önskar att du skulle ringa. Eller skicka mig ett brev. Lever du, lejonhjärta?
Ond bråd död kommer inte till dem som kryper tillbaka in i livmodern. Undergången når inte dem som lockat kaoset till sig och skrattat åt dess verk. Men människan är inte stabil. Människan skapades vek, bräcklig och utvecklades till något jävligt fånigt. Hon kan inte klamra sig fast vid relingen hur länge som helst. Någon gång kommer hon att tröttna, och släppa taget. Fast åt vilket håll hon faller bestämmer faktiskt varken jag eller du.

Natten blir vän med dagen och i gryningen kan man ibland råka se en ängel älska med en demon på en bakgata någonstans. Det är ingen ovanlig syn. Du kanske bara inte tittar ordentligt när du säger till mig att du inget ser.
Men alla som älskar dig kommer att gå under, och alla som hatar dig följer dem. Och jag kan inte låta bli att tänka att du kommer att använda det allra sista som finns kvar på den här jorden för att få följa med.

As hollow as the "o" in God.

Nyår passerade utan att jag fick en champagnekork i huvudet. Istället blev det dödshot med plastpistoler och halvtomma ölburkar som fjortisar som supit sig fulla på McDonalds tyckte var lämpliga att kasta på mig. Whoppeee. 2006 dog ensam och jag skålade till dess död. Kanpai, yo. (Jag överlevde även nyår utan "Nausea & Shudder" på repeat i stereon. Fantastiskt. Det blev till att knarka när jag kom hem istället fram till gryningen. Kräver man Aoi's gitarr så gör man det.) Fyrverkierna i år var värda att springa till. Jag brukar alltid se på detta skådespel medan jag filosoferar över det gångna året, men i år gjorde jag det lätt för mig. Allt var mardrömmar och alla exploderade. Över hela jävla himlen färgglada likrester. Lyckan var absolut närvarande. För övrigt är det jullov och jag försöker mig på det här med att vila upp mig. Men är det inte alltid så att det är när man stannar upp som kaoset hinner ikapp och hugger dig i ryggen? Det har omringat mig, igen. Och jag kan inte längre hålla det bakom låsta dörrar. Det rinner ut i salongerna, svart spets måste alltid tvättas rent från torkat blod. Människor i min närhet faller nu offer i mitt eget krig, och jag har aldrig kallat in dem som soldater. De stupar en efter en på mina fält. Och det finns ingenting jag kan göra. Det blir lätt tröttsamt att vara dottern som man tvingas ställa in sina semesterplaner för och som man inte kan lämna ensam på sitt rum. Som inte ens klarar sig igenom nätterna. Varje timme ett krig. Nya slag. Samma slätter. Samma jävla soluppgång. Det börjar tråka ut mig. Ändå vinner jag inte. Varför vinner jag inte? Du kan väl berätta för mig.

Jag har klippt mina naglar, slutat vässa dem till klor, jag har slutat skrika, jag har slutat våldta tystnaden, jag har tagit tårfyllda farväl till alla lik i min garderob. Jag går till min doktor, jag är duktig, jag gör det jag förväntas göra. Jag skeppas vidare, väntar på diagnos. Det som jag kämpat så emot skulle fan vara jävligt skönt att få just nu. En stämpel. En etikett. En kategori att få finnas till i, nånstans där man kan kasta sig mot väggarna utan att vara utstickande. Någonstans där febern är en livsstil, volymen en lindring, blodet ett återfall och ett språk. Någonstans där man inte behöver skämmas eller ursäkta sig. Jag har aldrig varit bra på förklaringar. Kriget är ju självklart och ser du inte att du strider på fel sida så är du ju bara dum i huvudet.

Ilskan får inte plats i vardagen, den får inte plats under helgen. Den får inte plats i mina rödsprängda ögon. Jag är ledsen men det är bara så det är.
2007 är numera officiellt vid liv. Och ja, jag är livrädd. Men jag ska kämpa för att hålla ordning på sanningen i mig själv, mina drömmar, mina passioner och mina vänner. När saker och ting blir värre och svärden går av, låt oss inte springa längre. Antingen så stannar vi och skär halsen av varandra under ögonkontakt med fienden eller så kastar vi vapnen. Låt oss slåss med flykten. Vi må snubbla, falla, gå sönder, dö. Det spelar ingen roll. Det är ingen tid att vara pussy nu. Ta på dig högklackat och visa lite stake. We'll go down swinging. Blod ser så bra ut när det pryder händerna som misshandlar dig. Jag tror inte på att dö för kung och land, men jag tror på att dö för dina vänner och medan du försöker uppfylla dina drömmar. Det må gälla bergbestigning eller regimstörtning, shit the same. Det finns människor i världen som jag skulle ta en kula för. Otroligt nog. Jag tror ni vet vilka ni är. Hollywood har ännu inte tagit makten! Låt oss visa den här världen att vi är beväpnade, redo, och underbara. Och att vi inte slåss för något annat än musiken, inte för någon annan än oss själva. Jag menar inte för evigt, jag pratar bara om idag. Idag är allt vi har. Sentimentalt och sant. Vi kan hämta ny ammunition imorgon. Vi har så vi klarar oss igenom natten.

& hon sade: Du kommer aldrig kunna rädda dig själv från den stundande undergången om du inte kan springa i högklackat.

Fiolerna vägrar att spela.

pärlorna runt min hals vägrar släppa
taget
det är fånigt egentligen
visionerna släpar mig i håret längs renskurade golv
jag drar det längsta strået från deras rädsla
sticker ner handen i mörkrets hals, gräver, sliter, drar upp
hårstrå efter hårstrå
svarta fotografier & Bailey's ackompanjerar varje
snitt du lägger över sorgens arm

blodröd dimma i ett Frankrike fullt av svart spets

VIII
som att bli satt i rullstol av sin egen svaghet,
sin egen gråt
få armarna fastspända med stramt läder
som att inte orka lyfta blicken när
regnet slutet handklovar om dina
handleder, blå
puls
neon
som att inte klara av 5 minuter vaken tid, böja sig
över handleden igen
avslaget ljus möter stål
det finns inte mycket att säga
staden hulkar och gnyr utanför fönstret
sjunker ner på knä,
låtsas andas,
ser på

IX
det är inte sorg, det är
sugrör stuckna i en handled som redan blivit rånad
det är inte sorg, är
ljudet av frågor och insekter till svar
det finns så mycket som vi borde veta
det finns så mycket vi ännu inte gjort, sagt,
föraktat

så många fler religioner att spotta på
så många fler lögner att sprida ut över de svarta marmorborden och snorta upp

"Jag kommer att dö med särade ben på en sommaräng bland vildblommor och solsken"

ingen trodde på dig då, ingen tror på dig nu
men min död ska förpesta paradiset
jag ska förblöda bland vita blommor
och du kommer att gå under.

Jo men du vet. glitter.


X
bruset ifrån tv:n är soundtracket till din födelse, ditt liv och din död
du kan lika gärna börja hata det
annars kommer du aldrig vakna till liv

du borde lära dig att dekorera deras möbler med blodet som du hostar upp, baby

jag knullar alla barndomsminnen jag har med
glasskärvorna från
vinflaskan
jag hälsar artigt och spyr sedan över maktens skor
de avskyr mig, avskyr mig
och jag älskar dem för det

kan ju egentligen inga vägar alls förutom den från din navel till din näsa
det stavas skavsår, blåmärken, yrsel
jag kan bara le
och räkna hur många sekunder det tar
för min stilettklack att komma igenom din aorta

XI
inga gator är någonsin dina
allt är mitt
allt som du ser här är mitt
och vodkan som du dricker kommer jag att använda till att
rengöra dina sår
du kommer att lägga ditt huvud frivilligt i giljotinen när
bomberna eskalerar i fjärran
jag älskar det här
kamerorna rullar
allting är precis som jag vill ha det
ändå har ingen dödat mig ännu

så jag väntar och slår.
väntar.

torkar bort lite näsblod med skjortärmen.
väntar.

det finns inget imorgon.
(ni vet bara inte om det än)

Sorrow & fury.

One funeral down, countless to go. Det finns så mycket att säga men känslorna vill inte kläs i ord. Trivs bäst nakna, liksom. Och vem är jag att neka min egen förtvivlan lite narcissism? Nej just det, ingen. Ingen alls. Jag tycker att det borde börja snöa snart. Slutet på november har varit en enda lång nostalgitripp för den sentimentala höstmånaden september. Let go, dammit. Jag vill ha snö till jul. Hur fan ska tomten komma fram annars förresten? Hans skor klarar säkert inte av blöta löv och höstluft, har du tänkt på det va VA? Nej, jag visste väl det. Du vill bara ha din dvd och vara glad sen. Jag vill faktiskt ha en kram också och en tomte som inte faller och bryter svanskotan. Jag vet minsann att ni inte sandar era isiga uppfarter. Tsss. Jävla moderater. (Oh, det är så underbart bekvämt att "moderat" blivit ett skällsord i svenska språket, håller du inte med? Jag rent av ryser av politisk inkorrekt välbehag varje gång jag hör någon sådär fabulöst obefogat muttra "mmmmoderater." Det är sexuell njutning, i'm telling you.) Allt är moderaternas fel! Växthuseffekten, kaffet som hamnar över hela din nya vita skjorta på morgonen, klacken som går av på din sko när du har en kilometer kvar hem. Allt, allt, allt. För bövelen. Don't you dare stand.

Skolan ger mig ilska och ilskan ger mig mer skola. Det är faktiskt komiskt. Sen ger ilskan mig mer ilska, för ilska är det enda renrasiga här i världen och knullar bara med ilska, och då blir jag ilsken över att jag är så ilsken. Så springer hamstern i sitt hjul. Vilken freakshow. Det är miserabelt underhållande, även för mig. De dagliga sammanbrotten kommer allt oftare, liksom. Skolans toaletter har alltid varit en favorit. I vilket rum tyskaläraren än är i en annan. Sen har vi klassikern från ettan i mitten av ishockeyplanen med en förskräckt idrottslärare som bara ville att jag skulle åka ett varv runt banan. Och vad gör eleven? Faller ner på knä och får spasmer i armarna. Jo hejsan. Jag ber om ursäkt för alla problem som jag troligtvis skapat i mina forna idrottslärares psyken. Jag borde betala era psykologkostnader. Fast nej fan, det har jag inte råd med. Vill ni ha en kram istället?

För övrigt har jag har hamnat i något slags sentimentalt inferno. Jag gråter när jag ser en närbild på ett litet barn på Oprah show. Fan ta alla amerikanska talkshows. De är inte bra för hälsan. Och vad gör man? Byter man kanal? Sänker man volymen? Går man rent ut av ut ur tvrummet och startar en revolution i köket med diskmaskinen som soundtrack? Ne, för man höjer volymen och lutar sig närmare tvskärmen. Kryper närmare fötterna till den som håller i piskan. För det är ju så man gör. Blir kåt på sin bödel. Och den som älskar måste gå under. Rätta mig om jag har fel.

Blev just avbruten i mitt ordbajsande av att mamma kom in och gav mig en stor brun nallebjörn med en tomteluva i rött silke. Precis vad jag behövde i mitt alltid gråtfärdiga tillstånd. Som sagt, man kan inte låta bli att älska det som gör situationen värre. Jag har alltid varit svag för det. Nu ska jag berätta lite om min barndom. När jag var liten flirtade jag med döden. Jag brukade ofta fantisera om hur det skulle vara att bryta handleden eller armen. Eller benet, för den delen, eller nyckelbenet eller vilket ben som helst. Fast inte revbenen för av någon anledning tänkte jag att "AJ, DET måste göra ont!". Jag tänkte på det ofta, ibland lutade jag min hand så hårt jag kunde mot bordet och vred den så mycket jag kunde och funderade på om det var möjligt att bryta sin egen handled. Till min förtret (och ja, förtjusta förskräckelse) så fungerade det ju inte. Inte heller verkade det vara möjligt att strypa sig själv. Hur hårt man än lindade hopprepet runt halsen så hände det ju ingenting. Det tyckte jag var förvirrande. Jag minns att jag och två av mina barndomsvänner befann oss i en glänta en dag nära skolan där vi gick upp till årskurs 6, och vi pratade om döden ända tills skymningen kom. Vi pratade med den ton av blodigt allvar och lek som alltid tillskrivs rösten när man som barn pratar om sådana saker tillsammans med andra barn. En av flickorna, låt oss kalla henne E, bestämde sig för att hon minsann inte tänkte vänta längre och ville dö på en gång. Så hon la sig helt sonika ner på marken och placerade huvudet mellan två relativt tjocka men töjbara grenar och bad mig att kväva henne med hjälp av den andra grenen. Och jag minns att jag inte reagerade som man ska, jag försökte inte tala henne ur det, jag bara frågade henne flera gånger ifall hon verkligen var säker. Hon ändrade sig inte, jag frågade säkert trettio gånger. Det är ett av felen och även en del av det underbara med mig, jag tar folk för deras ord, men bara när det gäller dem själva. Så om E säger att hon vill dö så vill hon dö. Speciellt när hon bekräftat det mer än tre gånger. Det finns ju därmed inte så mycket mer att diskutera. Men när jag så skulle skrida till verket så gick det ju inte, förstås. Vi blev lika konfunderade allihop, och jag började mådde väldigt illa (för helt bäng i huvudet hade jag inte hunnit bli ännu vid den åldern), och till slut så ropade E att hon inte ville längre, att vi skulle sluta. Jag minns hennes röst, minns den så väl. Det var en helt annan röst än den hon brukade använda och jag har aldrig hört den igen sedan dess. Hon lät panikslagen, besatt. Leken var bortblåst och hon hade precis börjat bli penetrerad av dödsångest när den drog sig tillbaka eftersom vi drog loss henne. Sen stirrade vi på varandra där i gläntan och sen skrattade vi och gick och köpte glass på Blomman (min barndomsbys egen affär, som numera så snopet heter Ica nära. MODERATJÄVLAR.) Hur som helst, nu tappade jag visst tråden helt. Var var jag någonstans? Mina tankar som barn. Right. Jag försökte alltså bryta mina egna ben eller ta livet av mig på de sätt en sjuåring nu kan tänkas komma på. Det var en skräckslagen förtjusning. (Jag har verkligen drag för S/M verkar det som) Och mitt beteende kan skyllas på nyfikenhet och ett barns nycker, men jag vet hur det kändes, och de känslorna var inte foster av min förortsvärld, och jag minns att det fanns stunder då jag verkligen ville dö. Världen jag växte upp i var inte min. Det gällde att erövra eller erövras. Och de barn som kastade sten, de som lurade bakom knutar med knytnävar och de som stack med nyvässade blyertspennor i din hud, deras värld, deras värld var aldrig din. De lyckades inte få mer av dig än näsblod och några kvarsittningar och mumlade ursäkter från en ovillig strupe. Mer fick de inte. Mer av dig fick de fan i mig aldrig.

Jag ler på alla kort och jag klättrade i träd om somrarna och drack jordgubbssaft och fnittrade och utbytte bokmärken med änglar och nalle puh, men sanningen är att jag lärde mig stå rakryggad efter ett slag i magen redan när jag var åtta år. Och jag sprang, min gud vad jag sprang. När jag så växte upp lärde jag mig att sluta gråta och börja hata. Istället för att skämmas så reste jag ett altare. Och emellanåt kröp jag ihop i fosterställning på skolans kalla, svarta stengolv och vägrade lyfta huvudet.

Minns du "We're only in it for the drugs" på maxvolym och de patetiska försöken till självförgiftning, allt vi blandade ut i våra saftglas? Jag minns och jag kan inte låta bli att le. Delad förtvivlan är ingenting annat än ren och skär tårögd glädje. Törsten efter bekräftelse vill som inte släckas hur många liter terapi man än häller i sig.

Men det är väl fiktion alltihopa är det inte? Visst överdriver jag nu? Romantiserar? Min verklighet har kärleksaffärer med fiktionen minst två gånger om dagen, så visst är det troligt. Men sagan äger alltid mer sanning än dygnen och morgonljuset. Alltid. Just för att sagan är något oföränderligt, den är tidlös och tidbunden på samma gång och man kan tro på den, begå vilka synder som helst och ändå bli förlåten när man kommer tillbaks. "Eftersom du inte finns finns det ingenting du inte klarar." Det ska jag inte ens behöva förklara. Om du ska vara med mig så måste du lära dig det. Annars är du emot mig. Vilket ju funkar minst lika bra. Nu ska jag försöka mig på skolarbetet igen, det har gått några timmar sen det senaste sammanbrottet och det är nu en middag och en näst intill trasig gitarrsträng senare. Oddsen är på min sida. Jag kan bara inte misslyckas med Tori Amos som soundtrack. Det går bara inte.

"Jag tassade nära avgrunden och tittade ner. Sov med förskärare i sängen. Tog tabletter för att se om jag skulle klara mig. Blundade och steg ut på gatan från trottoaren för att se om bilarna stannade eller inte.
Jag försöker hitta omskrivningar, jag försöker hitta sätt att mildra och släta över, men det går inte. Jag ville verkligen dö.
Vid kanten av ett stup, där stod jag och ville kasta mig ut.
Det var så jag överlevde."

Kategorisera mig om ni vill. Vad ni än väljer så kommer jag fortsätta dricka mitt unkna vin och sjunga "NU SLÄCKAS TUSEN MÄNNISKOLIV" för full hals på släktträffen på julafton. Du kan få vara med om du vill. Ring bara ring.